|
För ca ett år sedan köpte jag en vuxen hane, Cypher Jet Moonshine, från England. Han var jakttränad, armbågs- och höftledsröntgad och också OptiGentestad. Han kom och var en mycket trevlig hund på alla sätt och vis, både socialt och arbetsmässigt. Han användes till några tikar och allt verkade såå bra. En av mina valpköpare hörde av sig och sade att valpen åt lite dåligt - just då hade jag själv en valp som var lite knasig med maten och vi jämförde våra två - de ville helst äta torrt helfoder, inte ris och kött. Samtidigt ringde en annan uppfödare som hade använt Cypher och menade att de tre hanvalparna verkade lite långsamma. Någon tid senare kom hon och visade en valp och då blev jag förskräckt - valpen var som ett streck utan muskler. Många veterinärbesök och röntgen blev det för dessa två valpar men ingen diagnos. Efter konsultation med några veterinärvänner per telefon satte vi diagnosen - detta måste vara vad som i litteraturen beskrivs som ärftlig myopati hos labrador retriever, på engelska kallat Centronuclear Myopathy in Labrador Retrievers - CNM. Ingen av de veterinärer djurägarna sökt hos hade kunnat ställa diagnosen. Valparna blev trötta och verkade sakna muskler och hade svårigheter att äta. Det är ovanligt att CNM utvecklas efter 3-4 månaders ålder. Eftersom CNM gör så att musklerna inte utvecklas på rätt sätt. Därför om en hund har normala muskler och sedan blir muskelfattig är det troligen en annan sjukdom. För många år sedan i England hörde jag talas om valpar och unghundar som blivit helt förtvinade men eftersom jag inte hade hört talas om denna sjukdom i Sverige, så fäste jag inte så mycket vikt vid det. Och så kan det vara för oss alla när vi ser våra friska anlagsbärare, inte vill man tro att det lurar något dolt anlag som hängt med i generationer. Arvsgången för myopati är recessiv, densamma som för PRA, dvs. det krävs två sjuka anlag för att en hund ska bli sjuk själv. En anlagsbärare parad med en anlagsbärare skulle statistisk ge 25 % sjuka, 50 % anlagsbärare och 25 % friska valpar. Och på samma sätt kan en hund som är genetiskt fri från det sjuka anlaget aldrig lämna en sjuk valp. Nu började den stora efterforskningen. Vad kunde man göra? Efter flera kontakter i Tyskland, där man haft flera fall, blev det till slut klarlagt att det finns en möjlighet att gentesta för denna sjukdom genom ett labb i Frankrike ( www.labradorcnm.com ). Där har man forskat mycket på myopati och sedan 2005 finns ett DNA-test för myopati. Man har också en s.k. vit lista där testade, fria hundar är namngivna. Sjukdomen finns dokumenterad både hos utställnings- och jaktlinjer. De som hade parat med Cypher och fortfarande hade små valpar lät testa sina tikar och tack och lov visade det sig att de var fria från anlaget och alltså kunde ingen av de valparna drabbas. I min kull och den andra uppfödarens kull blev tre valpar i vardera kullen avlivade ca 4 månader gamla, en fruktansvärd situation för en uppfödare. En valp tog vi biopsier på och skickade till Karolinska institutet och en neurolog där för ev. vidare befordring till USA. På labbet i Frankrike hävdar man att det är enklare med ett DNA-test än att testa ett biopsiprov. Dessutom var det mycket plågsamt för valpen med biopsin, han skars i muskler fram och bak och syddes med ett 30-tal stygn. Sedan blev han ändå avlivad den stackarn. Detta var en svår tid med mycket sorg och ledsnad över vad som inträffat. Dåliga anlag på friska hundar syns ju inte. Därför tyckte jag det var anledning att testa mina andra hanhundar Cherrycombe Teal of Lakedown, Whitecity Black, Fenway Dealer och Gold Shadow Ben. För att vara säker på att de var fria från anlaget. Nästa chock kom när det visade sig att även Gold Shadow Ben var anlagsbärare för CNM. Och nu är det bara att fortsätta att testa. Av åtta testade Bendöttrar hittills är två fria och sex anlagsbärare. Samtliga av mina egna anlagsbärare har jag självklart tagit ur avel. En anlagsbärande hund kan ju aldrig få en sjuk valp med en fri partner men jag tycker sjukdomen är så allvarlig så man ska vara ytterst restriktiv med att använda anlagsbärare i avel. Om man ändå låter en anlagsbärare gå i avel naturligtvis endast para med en friförklarad partner och också testa hela kullen så att valpköparen vet vad hunden har med sig i bagaget. Själv hade jag parat en tik efter Ben innan jag visste att Ben var anlagsbärare, hon visade sig vara anlagsbärare och hennes kull på 4 valpar testades, två var fria och två anlagsbärare. Det är sorgligt vad som hänt, det enda positiva är att man kan testa för anlaget och på så sätt undvika att få fler sjuka hundar. Charlotte Lindell, Minnows kennel, mars 2007
Listan hittar du här/You'll find the list here »
© Minnows kennel, Charlotte Lindell, 2007-2008 |